Det talas nu för tiden så mycket om sanningen och tala sanning såsom om detta vore en svår sak, vilken förtjänte beröm. Om man fråndrager berömmet så är det icke utan att det har sina svårigheter få reda på verkliga förhållandet, vilket ju skulle vara sanning i denna bemärkelse. En person är icke alltid den som hans rykte anger, ja en hel opinion kan vara falsk; bakom varje tanke lurar en passion, varje omdöme är kolorerat av ett tycke. Men konsten att skilja sakförhållandet från tycket är gränslöst svår, därför kunde sex tidningsreferenter på samma gång se sex olika färger på kejsarens kröningsrock. Nya tankar tas icke gärna emot av våra automatiska hjärnor, äldre personer tro bara sig själva och obildade inbilla sig att de väl måtte kunna tro sina egna ögon, vilket de icke alltid borde lita på då det finns så mycket synvillor.

I Johans hem dyrkades sanningen.

– Tala alltid sanning, hända vad som hända vill – upprepade fadren så ofta, och så berättade han en historia om sig själv. Huru han en gång lovat en kund avsända en vara på dagen. Han glömmer bort det, men måtte ha haft att tillgå ursäkter, ty när den ursinnige kunden kommer in på kontoret och överöser honom med skymford, svarar fadren med att ödmjukt bekänna sin glömska, anhålla om förlåtelse och förklara sig villig ersätta förlusten. Sens moral: kunden faller i förvåning, räcker sin hand och betygar sin aktning. (I parentes: köpmän måtte icke ha så höga fordringar på varandra.)

Nå! Fadren hade ett gott förstånd och som äldre man var han säker på sina slutledningar.

Johan som aldrig kunde vara sysslolös, hade gjort en upptäckt att man kunde fördriva tiden på den långa vägen till och från skolan, och på samma gång bli rikare. Han hade en gång på den trottoarlösa Holländargatan hittat en järnmutter. Den tyckte han var rolig, ty den blev en bra slungsten på ett snöre. Därefter gick han alltid mitt på gatan och tog upp allt järn han såg. Som gatorna voro illa lagda och överdådigt körande icke var förbjudet så misshandlades redskapen grymt. Därföre kunde en uppmärksam vandrare vara säker på att varje dag hitta ett par söm, en sprint och minst en mutter, stundom en hästsko. Johan tyckte mest om muttrarne, och tog dem till sin specialitet. På ett par månader hade han samlat väl en halv kappe.

En kväll sitter han och leker med dem när fadren kommer in i rummet.

– Vad har du där? säger fadren och gör stora ögon.

– Det är muttrar, svarar Johan säkert.

– Var har du fått dem ifrån?

– Jag har hittat dem.

– Hittat dem? Var?

– På gatan.

– På ett ställe?

– Nej, på många. Man går mitt på gatan och tittar ner, säger han.

– Nej hör du, det går inte i mig. Det där ljuger du! Kom in får jag tala med dig.

Talet hölls med en rotting.

– Vill du nu bekänna!

– Jag har hittat dem på gatan.

Han pryglas tills han »bekänner».

Vad skulle han bekänna? Smärtan och fruktan att icke få slut på uppträdet avtvang honom följande lögn.

– Han hade stulit dem.

– Var?

Nu visste han icke var en mutter satt på en kärra, men han gissade att de satt inunder.

– Inunder kärror alltså!

– Var?

Fantasien framkallade en plats där det stod många kärror.

– Vid byggeraget mitt emot Smedgårdsgränd.

Den där specificeringen av gränden gjorde saken sannolik. Den gamle trodde sig nu säkert ha tagit sanningen ur honom. Och så följde reflexionerna.

– Hur kunde du ta bort dem med bara fingrarne?

Det hade han icke drömt om. Jo, nu såg han fadrens verktygslåda för sig:

– Med en skruvmejsel.

Nu kan man inte ta muttrar med skruvmejsel, men fadrens fantasi var i rörelse och han lät lura sig.

– Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuv! o. s. v. Tänk om polisen hade kommit.

Johan tänkte ett ögonblick lugna honom, med att det var lögn alltsammans, men utsikten att få mera stryk och bli utan kvällsvard avhöll honom.

Om aftonen när han lagt sig och modren kom in och bad honom läsa sin aftonbön, sade han patetiskt och med lyftad hand:

– Jag har ta mig fan inte stulit några muttrar.

Modren såg på honom länge, och så sade hon:

– Du ska inte svära så!

Kroppsstraffet hade förödmjukat honom, kränkt honom, han var ond på Gud, föräldrar, och mest på bröder, som icke vittnat för hans sak, oaktat de kände förloppet. Han gjorde ingen bön den kvällen, men han önskade att det blivit eldsvåda utan att han behövt tända på. Och så tjuv till!

Sedan dess var han misstänkt eller rättare hans dåliga rykte stadgat, och han pikerades länge med erinran om den stöld han aldrig begått.