En middag synar fadren vinbuteljen, som faster
begagnade.

– Vem har druckit ur vinet? frågar han och
ser sig runt kring bordet.

Ingen svarar. Men Johan rodnar.

– Jaså, det är du, säger fadren.

Johan, som aldrig observerat vinbuteljens
gömställe, faller i gråt och snyftar:

– Det är inte jag, som druckit ur vinet.
– Jaså, du nekar också!

Också!

– Du ska få sen, när vi stigit opp från bordet.

Tanken på vad som skulle fås sedan man stigit
opp från bordet jämte fadrens fortsatta betraktelser
över Johans inbundna väsen framkallar fortfarande
hans tårar.

Man stiger opp från bordet.

– Kom in du, säger fadren och går in i sängkammaren.

Modren följer.

– Bed pappa om förlåtelse, säger hon.
– Jag har inte gjort det, skriker han nu.
– Bed pappa om förlåtelse, säger modren och
luggar honom.

Fadren har tagit fram riset bakifrån spegeln.

– Söta pappa förlåt mig! vrålar den oskyldige.
Men nu är det för sent. Bekännelsen är avgiven.

Modren biträder vid exekutionen.

Barnet tjuter, av harm, av ilska, av smärta, men
mest av vanära, av förödmjukelse.

– Bed pappa nu om förlåtelse, säger modren.
Barnet ser på henne, och föraktar henne. Han
känner sig ensam, övergiven av den, till vilken han

alltid flydde för att få mildhet och tröst, men så
sällan rättvisa.

– Söta pappa förlåt, säger han med hårdbitna,
ljugande läppar.

Och så smyger han ut i köket till Lovisa,
barnpigan, som brukade kamma och tvätta honom, och i
hennes förkläde gråter han ut.

– Vad har Johan gjort? frågar hon deltagande.
– Ingenting! svarar han. Jag har inte gjort det.

Mamma kommer ut.

– Vad säger Johan? frågar hon Lovisa.
– Han säger att han inte gjort det.
– Nekar han ändå!

Och nu införes Johan igen att torteras till
bekännelse av det han aldrig begått.

Och nu bekänner han det han aldrig begått.

Härliga, sedliga institution, heliga familj,
oantastliga, gudomliga instiftelse, som skall uppfostra
medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas
påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första
lögn, där viljekraften smulas sönder av despoti, där
självkänslan dödas av trångbodda egoismer. Familj,
du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors
försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja,
och barnens helvete!