Utöver språkligt och kulturellt förtryck utsattes samerna för rasbiologiska studier under 1900-talet. Det rasbiologiska institutet i Uppsala, som grundades 1922, använde samer som en av sina främsta studiegrupper. Samer fotograferades, mättes och undersöktes som en del av försök att kategorisera människor i olika “raser”.

Syftet med dessa studier var att försöka bevisa att vissa folkgrupper, inklusive samerna, var “underlägsna” i relation till andra grupper. Rasbiologin byggde på en föreställning om att det fanns en hierarki mellan raser, där exempelvis den “nordiska rasen” ansågs vara överlägsen. Samerna betraktades som annorlunda och utpekades som “primitiva”, vilket användes för att motivera diskriminering och förtryck. Dessa studier bidrog också till en syn på samerna som en grupp som behövde kontrolleras eller marginaliseras, snarare än att de skulle få rättigheter och möjlighet att bevara sin kultur.

Effekterna av rasbiologin och förtrycket lever kvar än idag. Många samer vittnar om en känsla av skam och utanförskap som går tillbaka till dessa historiska övergrepp. Frågan om upprättelse för samiska folk är därför fortsatt aktuell, både i form av ursäkter från staten och insatser för att stärka språket och kulturen.