Att tala romani chib har länge varit förknippat med utanförskap och misstänksamhet i det svenska samhället. Romer förbjöds ofta att bosätta sig i vissa områden och nekades grundläggande medborgerliga rättigheter. Många romska barn nekades skolgång eller placerades i särskilda skolor där de tvingades överge sitt språk och sin kultur. Assimilationspolitiken, som var särskilt stark under 1900-talet, hade som mål att sudda ut romernas identitet. Det var inte förrän på 1960-talet som romska barn fick rätt till reguljär skolgång i Sverige.

Trots denna förändring fortsatte många romer att möta diskriminering kopplad till språket. Att tala romani chib öppet kunde leda till att man misstänkliggjordes eller behandlades illa. Romska familjer blev ofta nekade arbete och bostäder, och de mötte fördomar i vardagen. Många romer valde att inte föra språket vidare till sina barn, av rädsla för att de skulle drabbas av samma diskriminering som tidigare generationer.