FORNSVENSKA
Fornsvenskan 1225-1526
Fornsvenskan är den period då svenskan på allvar börjar utvecklas som ett eget skriftspråk. Perioden inleds år 1225, vilket hänger ihop med att den Äldre Västgötalagen skrevs ner detta år. För att kunna uttala oss säkert om språkets utveckling behöver vi skriftliga källor, och lagtexterna är därför våra viktigaste språkliga källor från denna tid.
I slutet av den runsvenska perioden kristnades människorna i Norden. Det ledde till att det latinska alfabetet infördes och började användas, samma alfabet som vi fortfarande använder idag. Tidigare hade alfabetet främst använts inom kyrkan och för texter på latin. Under fornsvenskan börjar man istället skriva på svenska. Texter skrevs på pergament (djurhudar) och senare även på papper.
landskapslagarna
Innan lagarna skrevs ner fick lagmannen vid tinget memorera lagen. Tinget var den plats där människor samlades för att lösa konflikter och tvister. Eftersom lagen inte var nedskriven kunde samma brott dömas olika beroende på vad lagmannen kom ihåg. När lagarna skrevs ner blev rättssystemet mer enhetligt. Det är därför landskapslagarna, och särskilt den Äldre Västgötalagen, är så viktiga både historiskt och språkligt.
komplicerad grammatik
En stor skillnad mellan fornsvenskan och dagens svenska är grammatiken. Fornsvenskan hade en betydligt mer komplicerad grammatik med många böjningsändelser. Substantiv, adjektiv och pronomen böjdes mer än idag. Ordet fisk kunde till exempel böjas på många olika sätt: fisk, -r, -er, -s, -i, -a, -ar, -um, -in, -ins, -num, -nir, -nna och -na.
Fornsvenskan använde också kasus, vilket visar vilken funktion ett ord har i en mening. I dagens svenska förstår vi oftast vem som gör vad genom ordföljden. Om vi skriver: ”Harald dräpte Alvar” betyder det att Alvar blev dödad av Harald, eftersom Harald står före verbet och Alvar efter. I språk som använder kasus är det istället ändelserna som avgör vem som gjorde vad. I isländskan (idag) visar till exempel kasusändelsen vem som är subjekt och objekt.
Ordförråd: arvord och lånord
De flesta grundläggande orden i fornsvenskan var arvord, alltså ord som ärvts från det indoeuropeiska urspråket via urnordiskan. Det handlar ofta om ord för släktingar, kroppsdelar, djur och natur, till exempel far, barn, ko och snö.
Under medeltiden tillkommer också många lånord. I början lånades ord främst från latin och grekiska, eftersom kyrkan använde dessa språk. Exempel på sådana lånord är skola, kloster, biskop, bibliotek och fysik. Senare fick även tyskan stort inflytande, främst genom handel och det tyska handelsförbundet Hansa. Från tyskan har vi fått ord som stad, bank, verkstad och fru.
Samtidigt började man använda tyska sätt att bilda ord. Man började använda prefix och suffix:
Prefix är förleder som sätts framför ett ord, till exempel be- och miss-, som i beställa och misstänkta.
Suffix är efterleder som sätts efter ett ord, till exempel -aktig och -het, som i delaktig och frihet.
Sverige och Skåne
Under medeltiden sker en språklig uppdelning i Norden. Sverige och Norge utvecklades språkligt på ett liknande sätt, medan Danmark och Skåne utvecklades annorlunda. Skåne var vid denna tid en del av Danmark, vilket gör att danskan och skånskan delar vissa språkliga drag. Där uttalades bokstäverna p, t och k ofta mer som b, d och g. Till exempel kunde ordet mat uttalas som mad.
Så känner du igen en text från fornsvenskan
Skriven med latinskt alfabet
Ovanlig stavning
- Konstig ordföljd
Många böjningsändelser
Bokstäver som þ, æ, ø
Ofta lagtexter